Himleåns Historia

Himleåns vattensystem hjälper oss att förstå helheten.

Vatten är nödvändigt för allt liv. Himleåns vattensystem hjälper oss att förstå helheten. Vattnet binder samman landskap, ekosystem och människor. Ån berättar, som en blå tråd, en spännande historia från istiden fram till idag. Vi kan följa vattendragets flöde från källa till hav och samtidigt fundera på den framtid som vi skapar tillsammans.

Vattnet har sedan urminnes tider varit nödvändigt för människor. Det har behövts för odling, fiske, transporter, kvarnar, tvätt och förstås för att släcka törsten. Därför ha människor bosatt sig och byggt byar vid sjöar och vattendrag. Vatten har lockat och väckt nyfikenhet hos människor i alla åldrar och i alla tider. Det finns berättelser från Himleån om hur man som barn byggde flottar och båtar vid ån, hur man åkte skridsko på ån riktigt kalla vintrar och att det fanns badplatser. Många uppskattar en fisketur längs vattendrag och i sjöar, att bada eller att bara befinna sig vid och höra ljudet från vattnet. Skolor besöker olika vattenmiljöer för att utforska och lära sig i naturen. Vatten är kanske den bästa utgångspunkten när vi ska lära oss om hur allt hänger ihop.

Himleån är 3,8 mil lång och startar vid Stora Neden på 77 meters höjd över havet. Den östra delen av avrinningsområdet består kuperade skogsklädda och sjörika områden. Den västra delen består istället av bördiga jordbruksmarker. Nära havet ligger Varberg alldeles vid ån och slutligen mynnar ån i en av Nordeuropas finaste fågellokaler. Rent vatten är nödvändigt för natur och människor. I vattensystemet vandrar åter lax och havsöring upp för att leka. Varbergs invånare får sitt vatten från Stora Neden längst i öster och jordbruket i området är beroende av vatten i lagom mängd.

De stora gravfälten visar att platsen vid Himleån har haft dragningskraft och stor betydelse för människor ända sedan stenåldern. Det var betydligt snabbare att färdas på vattnet med båtar än att vandra genom skogar på land. Därför var läget vid åar, sjöar och vid havet naturliga. Vattnet knöt samman människor och redan på bronsåldern var man duktiga på att bygga båtar så att man kunde handla tenn och koppar långt nerifrån kontinenten och Brittiska öarna. Detta skapade hövdingadömen som troligen fanns i området runt Broåsens gravfält. De stora våtmarker som förr fanns längs Himleån var säkert rika på fisk, vilt och fågel vilket gav mat åt människor. Jordbrukare kunde använda maderna som värdefulla betesmarker för boskapen och slåtter av hö medan man odlade på de lättbrukade åsarna. Getakärr eller Gamla Varberg var troligen en betydande vikingastad och handelsplats som genom vattnet och båtarna var vänd mot Europa. Detta betydde också att kristendomen kom tidigt till området och kyrkor samt kloster byggdes. Senare har det attraktiva området varit en gränsbygd mellan Danmark och Sverige. Det har inneburit att befolkningen lidit av både svenska och danska härar som plundrat, våldtagit och bränt under 1500 och 1600-talen.

 

Istiden

För 16000 är sedan täcktes området helt av inlandsis och hav. Därefter drog sig isen tillbaka och de första landområdena började synas. Inlandsisen formade landskapet och skapade olika jordar på olika platser. De stora isälvarna som forsade fram under isen tog med sig block, sten, grus, sand och lera. När älvarna mynnade i havet och vattnet blev lugnare sjönk materialet till botten. Närmast mynningen sjönk grus och sand som bildade stora deltan. Detta kan ses på jordartskartan som områden med isälvssediment. Längre ut i vikarna sjönk lerpartiklarna sakta så att leriga bottnar bildades.

Området för 15000 år sedan
Området för 15000 år sedan

Eftersom inlandsisens enorma tyngd tryckt ner hela jordskorpan låg nuvarande Rolfstorp och Skällinge längs en havskust med skärgård för 15000 år sedan. Inlandsisar flyter fram över landskapet och fungerar som stora hyvlar som tar med sig block, stenar och grus. Vid iskanten där isen smälter i samma hastighet som den rör sig framåt kommer allt material att lastas av. Om isfronten står still på samma plats ett längre tag uppstår då långa åsar längs med iskanten. Dessa kallas ändmoräner. Morän innehåller en blandning av allt från block till sand. I trakten av Grimeton kan man se en serie med sådana parallella ändmoräner. Broåsens gravfält ligger på en sådan ås.

Ändmoräner runt Grimmeton
Ändmoräner runt Grimmeton

Ekosystemtjänster

Dricksvatten

Vattnet renas genom att en mångfald av växter, svampar och bakterier bryter ner och avlägsnar föroreningar. De artrika ekosystemen är viktiga för oss.

Varbergs kommun tar sitt dricksvatten från Himleåns vattensystem, närmare bestämt från Stora Neden. Här förs det via rörledning, som byggdes på 1950-talet, till vattenverket vid Kvarnagården. Dessförinnan togs dricksvattnet direkt från Himleån.

Utanför tätorterna har många egna brunnar. Rent grundvattnet är därför viktigt överallt. Områden med isälvssediment med sandigt eller grusigt material är särskilt viktiga grundvattenreserver. Sådana områden finns på flera platser i Himlesåns avrinningsområde. I dessa områden finns också många gamla grustäkter.

 

Livsmedel

Över hälften av Himleåns avrinningsområde består av åkermark. I stort sett all denna mark har varit havsbotten. Den största delen av åkermarken består därför av bördiga leriga jordar. Närmare iskanten i öster finns istället sandiga områden som varit deltan där isälvarna mynnat. Även dessa används som åker eller betesmark. Dessa jordar är lättbrukade jämfört med den tunga leran vilket gjorde att de första jordbrukarna för 6000 år sedan odlade i dessa områden.
Även i jorden finns en mångfald av tusentals arter av svampar, maskar, insekter och bakterier i komplicerade system som gör marken bördig och hjälper grödorna. Jordarna är en livsnödvändig resurs som behöver behandlas med stor försiktighet så att de långsiktigt kan fortsätta att producera livsmedel.

 

Rekreation och kunskap

Naturupplevelser som att befinna sig vid vatten, höra fåglarna, se grönskan, uppleva mångfalden och röra sig i naturen är rena hälsokuren. Att vistas i naturen och lära sig om arter, historia och hur saker hänger samman är viktigt. Det får oss och kommande generationer att förstå vikten av friska ekosystem och mångfalden av arter.

Byarna

Från vikingatiden och fram till 1800-talet låg gårdarna i byar som omgavs av en inäga. Denna inäga omgärdades av stängsel och här fanns åkrarna som låg inbäddade i stora områden med slåtterängar. Alla i byn arbetade med att slå ängarna på sensommaren och ta vara på höet. Höet behövdes för att kreaturen skulle överleva vintern. Den gödsel som togs till vara i ladugården var i sin tur helt nödvändig för att gödsla åkrarna. Kreaturen vallades på utmarken utanför inägan och togs varje kväll in till ladugården via en fägata. Efter slåtter och skörd fick de istället gå och beta på inägan. Innan järnplogar användes kunde inte de tunga lerjordarna odlas. När träplogar (årder) användes kunde bara lätta jordar som låg på sand eller isälvsmaterial odlas. Det finns berättelser om vilket svårt arbete det vara att börja odla upp betesmarker som låg på lera. Prästen Amund Hammar i Linberg hade 1760 byggt en ängsplog och beskrev arbetet. När lerjorden skulle plöjas användes 12 par hästar som kördes av 12 karlar. Tre karlar behövdes för att vända plogen och sex ”fläskedrängar” för att lägga torvorna rätt efter plogen. Dessutom följde ytterligare folk med en vagn med öl och mat. Totalt deltog närmare 30 personer som arbetade ända till kvällen varvid ett halvtannat tunnland hade plöjts. Han konstaterar slutligen att ingen bonde har råd med ett jordbruk av detta slag.

Slåtter längs Himleån

De allra bästa slåttermarkerna var ofta de fuktiga och blöta maderna längs med vattendragen som Himleån. Före kanalgrävningen på 1840-talet ringlade ån fram och det fanns stora områden med våtmarker som ofta översvämmades och bildade grunda sjöar. ”… det stod vatten nästan överallt, det var bara en del höjder som var lite torrare.” På jordartskartan kan man se bruna områden med kärrtorv och gyttjelera som är ett tecken på detta. Det finns berättelser från början av 1800-talet som beskriver slåttern i våtmarkerna. ”Där nere i kärra växte vass och vattengräs, allt skull ju tas till vara. Karlarna vadade ut i vattnet med liar som de slog det med. På vissa ställen gick vattnet upp till midjan på dem. Sedan samlades det upp på pråmar och fördes i land. Dom la det på höjder för att torka. Alla i byn hjälptes åt med arbetet” (Gustaf Nilsson). Fågellivet var rikt och här fanns fåglar som numera har försvunnit som storkar, brushanar och dubbelbeckasiner.

Sverige stiftade lag om Laga skifte 1827. Det innebar en omvälvande förändring genom att gårdar flyttades ut från byn så att varje gård fick sin jord samlad runt sig. Tidigare hade gårdarna delat upp byns jordar i smala remsor som försvårade brukandet. Innan skiftet genomfördes behövdes våtmarkerna dikas genom att Himleån rätades och grävdes djupare.

Utdikningen

Det var en präst, troligen från Rolfstorp, som sa till dem, blir vattnet utdikat kan det bli bördig åkermark och växa brödsäd som kan mätta många munnar. Dom lyssnade till hans ord. När min farmor var tolv år var hon med i arbetet av utdikningen. Karlarna grävde och fruntimmer och barn hade bårar som de forslade bort jord med.” (Gustaf Nilsson)

Redan 1834 började en utdikning vid Himleån planeras och 1842 valdes en styrelse som skulle organisera arbetet. Statsbidrag skulle ges för att genomföra arbetet. Det var dock svårt att nå enighet bland alla 100-tals bönder, där en del var motståndare mot projektet och med våld angrep de som arbetade. Dessutom fanns stora praktiska svårigheter med att arbeta med bara spadar och hjulbårar. Få ville ställa upp och dessutom kom rekordartade regn med översvämningar 1844. År 1845, då kanalen skulle vara färdig, började man inse att arbetet med enbart spadar inte fungerade. Då kom en av styrelsemedlemmarna med idén att köpa en mudderpråm. Detta slutade istället med att en sådan byggdes på plats i Hunnestad sommaren 1845. Det tog tre dagar att frakta pråmen till Åttabro. Arbetet på pråmen var inte det lättaste. Man fick stå och veva upp skoporna med muddermassorna för hand. Dessutom hade man problem med pråmens bärighet. Arbetet orsakade översvämningar i biflöden mitt under skörden vilket gjorde att bönder i ren ilskna angrep kanalgrävarna vilka gav upp. För att kunna fortsätta anlitades 25 man plus befäl från Elfsborgs regemente. Det visade sig att det var få soldater som ville åta sig arbetet. De flesta av de som kom övergav arbetet redan efter några få dagar och i maj 1846 fanns bara två man. Men svårigheterna blev en nytändning som fick igång samarbetet i styrelsen. Nya kungörelser i alla kyrkor om arbetet mellan Åttabro och Gödestads bro gav så småningom 50 man som arbetade tolv timmar per dag sex dagar i veckan, vilket gjorde att arbetet gick fort.

Omgrävningar gjordes vid fler tidpunkter som 1912 och på 1950-talet. Nu hade man en nyare teknik som underlättade. ”År 1912 grävdes kanalen som den nu är. Det var två maskiner, en på varje sida. Det var elevatorer med skopor som tog upp jordmassorna till väldiga jordvallar.” Även Munkån och många biflöden till åarna grävdes under samma period.

 

Det dikningsföretag där markägarna ingick bildades 1901 verkar fortfarande och arbetar med återkommande rensningar för att hålla vattnet i Himleån på lagom nivå för jordbruket. Vattendomen från 1901 anger hur vattendragsfåran ska se ut och vilket djup den ska ha. Även alla biflöden till Himleån grävdes, som exempelvis Munkån. Här bildades också dikningsföretag med vattendomar, totalt 30 stycken varav 15 är verksamma idag.

När kanalen var grävd återstod ett stort arbete, nämligen att odla upp de starrbevuxna tuviga markerna. En del av detta jobb var att lägga täckdikningsrör i den blöta områdena. Dessa lades för hand med spade med 15 meters mellanrum på en meters djup. Om man antar att den mark närmast vattendragen som behövde dikas var cirka 900 ha innebär det att det skulle läggas 60 mil täckdikningsrör. Detta motsvarar resvägen mellan Varberg och Gävle.

Täckdikningsrören som var av tegel tillverkades vid tegelbruk som låg vid Torstorp. Leran för tillverkningen fanns lite här och var på slätten. Ett tegelbruk har även funnits vid Kvarnagården. Här kan man se lertag söder om ån som delvis är vattenfyllda.

Även många sjöar sänktes för att få mer jordbruksmark. Sämbosjöns vattenyta sänktes två meter genom att ett djupt dike grävdes där vattnet tappades ur. 

 

Svält

1868 drabbades hela södra Sverige av torka under juni till augusti. Solen brände dag efter dag. När hösten kom stod det klart att landet drabbats av missväxt och svält. Ingen hjälp kom från regeringen förrän i mars 1869 till de värst drabbade områdena. Det dog ungefär 27 000 på grund av svälten i Sverige mellan 1867 och 1869. Emigrationen tog också fart, från några tusen emigranter till 66 000 under 1868 och 1869.

Märgling

Eftersom man inte kalkade jordarna blev de med tiden surare vilket gjorde att växtnäringsämnena inte frigjordes från jorden. Detta tillsammans med bristfällig gödsling gjorde att skördarna blev dåliga. Under slutet av 1800-talet började man med märgling. Man grävde fram kalkhaltig lera som lastades på tvåhjulig hästdragen märgelkärra försedd med tipp. Leran spreds för hand på alla åkrar. Mellan 20 och 480 ton märgel skulle spridas per hektar ungefär vart 12:e år. När man bröt märgel på plan mark bildades med tiden upp till 7 meter djupa gropar där man fick pumpa ut vattnet. Leran bröts genom att man slog ner långa kilar längs en vägg till dess leran föll ner i gropen. Man körde ner med häst och kärra för att sedan lasta upp leran med skyffel. Om ”uppkörsla” hade blivit för brant eller om leran var för blöt fick man använda något slags spel. Märglingsarbetet var både tungt och farligt. Det hände att arbetare hamnade under nedrasande lermassor.

Märglingen gav snabb effekt när pH-värdet höjdes och näringsämnena frigjordes från jorden. Skördarna mångfaldigades genom detta och andra nya brukningsmetoder. Från slutet av 1700-talet till 1880-talet blev skörden av säd och bönor i Halland närmare tjugo gånger större.

Som minne av märglingsepoken finns de vattenfyllda märgelgravarna kvar ute i åkermarken. Idag har de blivit ett tillhåll för grodor, salamandrar, trollsländor och fåglar.

Grävning av Himleån. Foto: Gert Gustavsson
Grävning av Himleån. Foto: Gert Gustavsson

Industrialisering

Samtidigt som jordbruket utvecklades pågick industrialiseringen i samhället. Industrierna behövde arbetskraft och pigor och drängar flyttade från landsbygden till städer som snabbt växte. År 1860 bodde det bara 2000-3000 personer i Varberg och stadens yta var en bråkdel av dagens. Som jämförelse bodde det hela 800 personer i Grimmared och 400 personer i Gödestad. Städerna fortsätter att växa än idag och tar ofta jordbruksmarken i anspråk.